Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Klan-dervärd skolpolitik: Ku Klux Klan i kampen mot katolicismen

I kölvattnet efter de konfedererade staternas förnedrande nederlag i det amerikanska inbördeskriget grundades år 1866 ett av USA:s mest inflytelserika hemliga sällskap; det rasistiska och djupt patriotiska Ku Klux Klan (KKK).  Klanens grundare var en ärrad general från inbördeskriget vid namn Nathan Bedford Forrest (1821 – 1877) som vägrade finna sig i att yankees från norr nu dikterade villkoren i södern. Tillsammans med andra nedslagna veteraner bestämde man sig för att gå under jorden och återupprätta söderns storhet.

Nathan Bedford Forrest

KKK var i det närmaste ett esoteriskt sällskap med hemliga riter och fantasifulla titlar. Grundaren Forrest förefaller ha varit något av en tidig fantasynörd då han gav sig själv titeln Grand Wizard. Denna titel blev därefter klanens högsta fram till i början av 1900-talet då klanens ledare istället förärades det lite mer storslagna Imperial Wizard. Titlarna under den kejserliga trollkarlen var inte desto mindre fantasieggande. Ledaren över en stat kallades Grand Dragon och under honom fanns både Grand Titans, Grand Cyclops samt de mer modesta Magi, Monk och Goblins.

Hur nördiga klanens titlar än må ha varit var de långt ifrån några rollspelande geeks, deras antal räknades i miljoner och i sina kåpor med tillhörande fotsida dräkter satte de skräck i sina företrädesvis svarta offer som man utan urskillning lynchade i enlighet med den gamla sydstatstraditionen att ta ”rättvisan” i egna händer. Förutom svarta riktade man även sina aversioner mot katoliker vars lojalitet man ansåg låg hos påven snarare än med USA vilket gick stick i stäv med klanens patriotiska lynne.

Under 1920-talet intensifierade klanen sin kamp mot katolikerna genom att angripa det liberala skolsystemet som tillät privatskolor med religiös inriktning. I Oregon lyckades man driva igenom ett lagförslag, The Oregon School Bill, år 1922 som syftade till att förbjuda katolska privatskolor och därmed tvinga in barnen i allmän skola. Tanken var att skolan genom sin allmänna läroplan skulle assimilera de papistiska barnen in i det protestantiska samhället och därmed underminera lojaliteten med den Heliga stolen.

KKK:s kampanjande mot katolska skolor fick ett stort genomslag och fler organisationer gav sig in i kampen mot de privata grundskolorna. Bland många grundades National League for the Protection of American Institutions som stämde in i kråksången om hur barnen indoktrinerades i anti-amerikanskt tänkande. På så vis fick klanen god hjälp när man skulle formulera sin motion till delstatsparlamentet. Lagen drevs igenom men snart ingrep en federal domstol som ironiskt nog fastslog att lagen var oamerikansk eftersom den åsidosatte den grundlagsskyddade religionsfriheten och rätten att driva privatskolor.

Uppmuntrad av de initiala framgångarna flyttade man kampanjen till huvudstaden. Väl i Washington tog KKK fram ett liknande lagförslag som kallades Initiative 49. Under kampanjen som leddes av en man vid namn Luther Ivan Powell (som titulerades King Kleagle of Washington and Idaho) ökade antalet medlemmar i klanen men motståndet från pressen var större här. Huvudargumentet mot förslaget var att KKK vältrade över kostnaden för privat undervisning på skattebetalarna och är det någonting amerikaner är allergiska mot är det skattehöjningar vilket delvis förklarar varför det inte blev någonting av Initiative 49.

Samtida tidningsillustration som föreställer huvudargumentet mot Initiative 49.

Konservativ katolsk konspiration; om motpåven Gómez och sedevakantismen

Motpåvarnas, de stora schismernas och miraklens tid är ännu inte över. Dagens schism inom den katolska kyrkan har sin upprinnelse i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) som syftade till att modernisera kyrkan. Beslut togs om att man skulle sträva mot en mer ekumenisk hållning, den latinska mässan reviderades och i likhet med den protestantiska kyrkan tillät man nu att mässan hölls på folkspråken. På det hela taget präglades konciliet av tolerans och öppenhet gentemot den moderna världens värderingar. Emellertid var det långt ifrån alla inom kyrkan som tog emot den nya tiden och dess tolerans med öppna armar.

Inom kyrkans konservativa kretsar såg man med avsmak på det Andra Vatikankonciliets beslut, hur kunde påven, Johannes XXIII, driva igenom denna kätterska nyordning frågade man sig? Svaret på frågan låg i själva frågan: om nyordningen var kättersk måste det innebära att Påven var en falsk påve som aldrig borde ha fått bära Petrus mitra. De som för detta resonemang kallar sig för sedevakantister (ledig stol) och man menar att alla påvar som tillträtt ämbetet efter Pius XII (1939–1958) har varit falska heretiker. I Sverige driver en hårdför katolsk kärna nättidningen http://www.adoremus.se/

Under början av 1970-talet har flera sedevakantistiska grupper sett dagens ljus; rörelsen är således långt ifrån enhetlig och skillnaderna mellan grupperna rör främst synen på huruvida de skador kyrkan lidit anses vara irreparabla eller ej. Vissa grupper – såsom den delvis antisemitiska SSPX – erkänner trots allt påven men långt ifrån alla gör det. Den största utbrytargruppen är den palmarianska kyrkan som såg dagens ljus i samband med de mirakel som ägde rum år 1968 i den spanska byn Palmar de Troya. Fyra flickor hävdade att de vid ett träd hade mött jungfru Maria och därmed var karusellen igång. Det dröjde inte länge innan tiotusentals människor sökte sig till den lilla avskilda byn.

Till Palmar de Troya sökte sig även bokhållaren Clemente Domínguez y Gómez som snart fick en uppenbarelse i vilken Jesus visade sig för honom. Gómez ska även ha drabbats av stigmata. Inom kort fick han flera följeslagare och man förvärvade mark i byn men det dröjde inte länge innan Spaniens skeptiske ärkebiskop reagerade och förklarade att miraklen saknade grund. Antalet anhängare växte ändock snabbt, inte minst eftersom man lockade till sig troende som var besvikna på det Andra Vatikankonciliets beslut. Den nya palmarianska kyrkan var djupt konservativ till sin natur och självfallet skulle man fira gudstjänst på latin enligt den tridentinska mässordningen.

Sedevakantismen tog sig nu bibliska proportioner, man hävdade att kyrkan var korrupt och att påven Paulus VI styrdes av kommunister och frimurare som med hjälp av droger fick honom att göra heretiska uttalanden. Av den anledningen var det inte konstigt att Gómez i slutet av 1970-talet fick ett besök av Jesus som krönte honom till ”sann” påve över den katolska kyrkan, hans påvenamn blev Gregorio XVII. Vid det här laget hade den palmarianska kyrkan och alla dess medlemmar redan exkommunicerats. Schismen pågår alltjämt, i mars 2005 avled Gregorio XVII varpå man valde hans statssekreterare som tog sig det icke anspråkslösa namnet Petrus II. Märkligt nog var 2005 även året då Johannes Paulus II dog och Benedictus XVI valdes till påve.

När hedningarna fick bära hundhuvudet; konverteringsproblematik under medeltiden

För medeltidens människor samexisterade två världar: den naturliga såsom vi vi förnimmer den, och den övernaturliga vars krafter på ont och gott kunde påverka människornas liv. En vanlig uppfattning var att Gud hade skapat tre nivåer av varelser; de som inte var bundna av köttet: änglar och demoner, de som var bundna i sina kroppar men odödliga: människorna, och de som hade kroppar men var dödliga: djuren.

Människan hade således både en naturlig och en övernaturlig natur som förde en kamp med varandra. Att ge efter för sin ”djurlika” natur – ha sex för skojs skull och supa – resulterade i en enkel biljett till helvetet eller i bästa fall skärselden. Däremot, om den ”smala” änglalika vägen valdes – beakta Gud, be och förtrycka det kroppsliga – väntade Sankte Per och Edens lustgård.

I och med att det naturliga och övernaturliga samexisterade och det faktum att det senare ansågs vara en del av människans väsen var det inte märkligt att gemene man – oavsett utbildningsnivå – var övertygad om magiska och övernaturliga varelsers existens. Under den tidiga medeltiden var det katolska Europa dessutom illa ute: söderifrån trängde muslimerna fram, norrifrån kom vikingarna och österut väntade hotet från magyarerna. Sammantaget gjorde detta att man såg med viss skräck på världen utanför kristenheten. Inte nog med att den befolkades av ondsinta fiender; där levde även kynokepephalier, skiopoder och panotii för att nämna några.

Föreställningen om att det bortom den kända världen fanns varelser mycket olika människan härstammade från den gamla grekiska idévärlden, inte minst hos Homeros finner vi berättelser om allhända varelser.

Särskilt utbred förefaller idén om kynokepephalierna, hundhuvuden, ha varit. Dessa varelser förefaller ha varit lika människorna i allt förutom att de hade en hunds huvud. På vissa medeltida bilder framträder de som fredliga jordbrukare, men berättelserna om dem vittnar om en ondsint natur, de ska bland annat ha frossat i människokött.

Detta hindrade inte att minst ett helgon ska ha kommit ur hundhuvudenas led; S:t Kristofer ska enligt den österländska kyrkotraditionen ha tillhört kynokepephalierna: ”nu var denne Kristoffer en av de hundhövdade […] Han funderade mycket över Gud, men talade vid den tiden endast de hundhövdades språk.” Om dessa varelser ägde en själ debatterades det livligt om och tillslut slog man fast att eftersom de döljer sina genitalier med kläder bör de ha moral och en själ och därför skulle kyrkan predika kristendomen i syfte att få dem att konvertera från den avgudadyrkan de antogs hänge sig åt.

Det vanliga var att man förlade alla märkliga varelser och viddunders hemvist till ”Österlandet”. En benämning som vagt syftade på Asien. Här ska skiopoder och  panotii ha framlevt sina dagar. Bägge dessa varelser såg ut som människor förutom att de var anpassade till klimatet. De förra hade bara ett tjockt ben centrerat vid underkroppen och en jättefot som de studsade fram på. När de satte sig på baken kunde de dra till sig benet och använda foten som ett parasoll för att skydda sig mot sol och regn med. De senare hade gigantiska öron som de kunde svepa om sig som en kappa när himlen öppnade sig. När Européerna väl började utforska världen sökte man febrilt efter dessa varelser, men de tycktes som om de alltid befann sig bakom nästa horisont.

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Rationalismen gone mad; Maximilien Robespierre och kulten av ett Högre Väsende

Mitt under den brinnande revolutionen äntrade skräckväldets ledande koryfé, advokaten Maximilien Robespierre, den 8 juni 1794 en gigantisk konstgjord kulle uppförd i papier-maché som reste sig över Marsfältet utanför Paris. Huvudstadens invånare hade tidigare under dagen beordrats att samla sig på fältet för att delta i en festivitet av sällan skådat slag, och man var vid det laget fullt på det klara med vad det kunde innebära att utebli från dylika ceremonier.

Robespierre talade till massorna från sin artificiella papperskulle draperad i en romersk toga (revolutionens fanbärare var i det närmaste besatta av antikens politiska kultur och republikanska ideal) och deklarerade vid tillfället att kulten av det ”Högsta Väsendet” numera var statsreligion i revolutionens Frankrike.

Den nya ”statsreligionen” var ytterst ett försök att söka amalgamera fragment från den komprometterade kristendomen, den virulenta rationalismen och gryende ateismen i en och samma sekteristiska väckelserörelse. Således förklarade Robespierre att Guds sanna budskap förvanskats av konfessionalismens och monarkismens apologeter, och att det ”Högsta Väsendet” stod bakom rationalismens och republikanismens ideal.

Detta var egentligen kulmen på en extrem anti-religiös eruption som eskalerat sedan monarkins dödsdom förkunnats och terrorväldet införts i Frankrike år 1793. Revolutionärerna sökte att tillintetgöra de ideologiska grundpelare som utgjorde la ancien regimes maktbas, däribland katolicismen. Följen blev att man ersatte den förra med ett abstrakt dyrkande av rationalismen (och sedermera, på Robespierres anmodan, ett ”Högre Väsende”).

I revolutionens fotspår plundrades och ramponerades därför reaktionens nästen, d.v.s. kyrkorna, och i dess ställen restes tempel tillägnade den republikanska rationalismen. Genom införandet av den nya kalendern gjorde man därutöver var tionde dag till en revolutionär helgdag. Vanligt var då att man ordnade burleska processioner där man uppvisade och bespottade allehanda sakrala symboler man tillskansat sig från kyrkans rikedomar. Särskilt populärt var det att klä ut åsnor i munderingar som hade påfallande likhet med de som påven och dennes kardinaler i vanliga fall draperade sig med. Följande rader, författade 1793, som ofta citerades under denna rationalismens högsommar förefaller sammanfatta budskapet och sinnesstämningarna ganska väl:

”Henceforth Holy Reason Will be our Religion.

Ah! no more superstition! No more slothful, idle priests.

With only us to give them feasts.”

Robespierres uppenbarelse på Marsfältet och förkunnandet av den nya statsreligionen blev dock början till slutet på despotens politiska karriär. Även de få trogna anhängare han hade kvar började tro att deras forna galjonsfigur mist förståndet. Maximilen Robespierre äntrade, liksom så många andra han tidigare sänt i sitt ställe, schavotten den 28 juli 1794 efter att ha misslyckat med att i fängslat förvar ta sitt eget liv. Dyrkandet av ett ”Högre Väsende” dog med sin grundare och förbjöds slutgiltigt av Napoleon Bonaparte.

Lurik rekommenderar: Michel Vovelle. The revolution against the Church: From reason to the Supreme Being. Ohio State University Press (1988) 1991.

Olyckliga jesuiter i reformationens skugga

”Lita aldrig på en jesuit” är ett gammalt råd som spreds elaka tungor emellan ofta tillhörande protestanter men emellanåt även katoliker. Jesuitorden, Societas Jesu, är en katolsk manlig orden av präster och lekbröder som grundades av Ignatius av Loyola år 1540. Jesuitordens tidigaste syfte var katolsk mission, men med tiden blev undervisning ordens speciella kall.

Ändock, inför 1600-talets absoluta svenska kungamakt och reformationens, bitvis, våldsamma genomförande stod sig orden slätt, självfallet kunde inte en potentiell underminerare och papisttroget intellektuellt sällskap tillåtas verka i det Sverige som utkämpade otaliga krig mot katolska fiender. Särskilt under Karl IX och dennes kamp mot den tidigare svenska kungen, katoliken Sigismund I som även var kung i Polen, tycks förföljelserna av jesuiterna nått en särskild hängivenhet som inte undslapp dem ens utanför det svenska rikets gränser.

År 1601, då Karl fortfarande endast var hertig, befann sig den blivande monarken i Dorpat som svenskarna under julen erövrat för att skydda östgränsen från Ryssland. Jesuitkollegiet hade till stora delar flytt då de blivit kallade till möte med hertigen. Dock hade ett par jesuiter stannat i syfte att föra katolikernas talan gentemot erövrarna.Under mötet överöste Karl dem anklagelser och konspirationsteorier om samröre med ”antikrist” i Rom. Mötet slutade med att all egendom tillhörande jesuiter konfiskerades och de kvarvarande ordensmedlemmarna fängslades.

Till en början hölls de svältande i Dorpats fängelsehålor, emellanåt leddes de i förnedrande processioner genom staden under vilka de utsattes för spott och elaka tillmälen. Efter sex månaders armod fördes de till svenska Reval (Tallin) bakbundna på en oxkärra för vidare transport tillsammans med polska krigsfångar till Stockholm. Väl i det svenska imperiets huvudstad kom en av bröderna att i två år tjänstgöra som lärare, som lön för sin gärning fick han ett par skor.

De övriga, troligen sju stycken, var inte lika lyckligt lottade. De fördes runt mellan olika miserabla fängelser för att slutligen placeras i Arboga, där ska de hållits i strängaste förvar fjättrade med tunga kedjor omkring händer, fötter och hals slutade de sina liv år 1603 smittade av pesten.

Lurik rekommenderar: Richard Wehner. Jesuitorden i Norden; Till ordens historia i Sverige 1574 – 1879.  Zobrist & Hof AG 1983.

Münster; 1500-talets fundamentalistiska högborg

I samband med religionskrigen under den tyska reformationen i början på 1500-talet uppstod en rad avarter av Luthers lära. Den uppslitande konflikten mellan protestanter och katoliker ledde, föga förvånande, till att åtskilliga var övertygade om att apokalypsen stod i nära antågande. I synnerhet bland vederdöparna förefaller tron på Kristus snara återkomst ha varit särskilt levande. Av den anledningen sökte sig vederdöparna bort från världen. Man ville leva i familjära grupper där beslut togs gemensamt, allt för att efterlikna den tidiga antika kristendomen.

I Münster hade vederdöparna större framgångar än på andra platser, deras budskap lockade till sig stora skaror av människor från både när och fjärran. Bland dessa immigranter fanns holländaren Johann av Leyden som snabbt tog till sig budskapet och troligen även såg en möjlighet i detta att vinna en viss rikedom. Tack vare sin goda manipulativa förmåga lyckades han inom kort bli vän med en av vederdöparnas främsta ledare, Beuckelszoon. När även en man vid namn Jan Matthys anslöt sig var trojkan komplett och Münsters öde beseglat.

De allt mer fanatiska predikningar som kom att höras på Münsters gator fick snart som konsekvens att klimatet mot protestanter och katoliker hårdnade markant till dess att kulmen nåddes en tidig februarimorgon. Förblindande av fundamentalism drev man ut alla icke-vederdöpare ur Münster varefter dödsstraff infördes för alla som inte bekände sig till den nya tron. Detta var dock bara början på det skräckvälde som skulle komma.

Sektens tre ledare påbörjade nu en radikal omformning av samhället. All privat egendom förbjöds och skulle samlas i ett centrallager, inte ens mat fick ägas. Sektens hårda kärna övervakade allt som vedertogs i staden. Särskilt utsedda ”diakoner” kontrollerade Münsters invånare när de intog sina måltider, minsta ifrågasättande var belagt med dödsstraff som utfördes effektivt och utan pardon.

Efter att Beuckelszoon haft en uppenbarelse, under vilken han sprang omkring naken på stadens gator, tog han ensam över makten i sekten och staden. En av hans första åtgärder blev att införa polygami och tvångsgifte. Münsters kvinnor förbjöds att tacka nej till sex dylikt beteende straffades naturligtvis med döden. Barn som sa nej till sina föräldrar avrättades också tillsammans med makar som grälade. Samtidigt som bödelsyxan svingades både dag och natt försåg sig Beuckelszoon med ett harem, utropade sig till kung samt införde åter nya lagar som ytterligare detaljstyrde livet.

Givetvis sågs inte detta med blida ögon av vare sig kejsaren eller kyrkan. Katoliker och protestanter gjorde gemensam sak och påbörjade under en biskops befäl belägra Münster. Trots att biskopens armé bestod av hårdföra legosoldater blev belägringen långvarig. Beuckelszoon försvarade staden med alla till buds stående medel, alla invånare skulle delta i det desperata försvaret. Inom en inte allt för lång tid tog dock maten i Münster slut och svälten började breda ut sig. Med hungern som drivkraft började vissa invånare klaga på regimen varpå terrorn hårdnade ytterligare. Alla som sa emot styckades i fyra delar och hängdes upp på olika platser till allmän beskådan.

Tillslut tog hungern ut sin rätt, belägrarna lyckades ta sig in i staden varpå man högg ned samtliga åttahundra som fortfarande bar vapen. Ytterligare fyrahundra invånare spårades upp och dödades omedelbart. Beuckelszoon och Johann av Leyden (Jan Matthys dog under ett egenhändigt anfall mot belägrarna) straffades på det mest makabra vis, de fick tungorna utslitna, torterades med glödande järn innan de slutligen stacks ihjäl. Kropparna hissades upp i ett kyrktorn.