Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Annonser

Kardinalen som nära nog utrotade (H)ungern: Tamás Bakóczs bondekorståg

2013/03/07 § Lämna en kommentar

Under 1500-talet hade Ungern fortfarande ett feodalt samhällssystem där bönderna var livegna och herrarna allsmäktiga. Bönderna hölls i ovanligt stränga tyglar, den som tillhörde ståndet hade i princip ingen frihet överhuvudtaget och var totalt utlämnad till sin länsherres nycker, den som försökte fly från sin lott att framleva sina dagar i armod och blev infångad kunde se fram emot det tidigmoderna Europas grymmaste tortyr.

En av de högst uppsatta herremännen i Ungern vid tiden var den makthungrade Tamás Bakócz  (1442 -1521) som innehade de ståtliga titlarna kardinal och ärkebiskop av Ezstergom och titulärpatriark av Konstantinopel, men han ville ha mer. År 1514 hade det varit påveval och Bakócz hade hoppats att bli vald men när den vita röken steg mot skyn stod det en annan mans namn på de flesta av röstsedlarna. Som Påve hade vår ambitiöse ungrare velat ta i tu med den osmanska faran som han menade hotade Ungern och kanske även resten av Europa.

När det stod klart för Bakócz att han inte skulle få sin snövita skrud bearbetade han istället den nya påven som glad över sin seger skrev en bulla som gav Bakócz rätt att organisera ett tionde korståg mot halvmånen. Ett företag som skulle visa sig bli ett misslyckande i nivå med det fjärde korståget som slutade med att man plundrade Konstantinopel år 1204.

Till ett korståg behöver man heliga krigare som gav upp sina ägodelar och tog korset mot löfte om förlåtelse för sina synder eller någon världslig belöning, problemet var bara att den ungerska adeln mest ägnade sig åt intriger och att förtrycka bönderna än hårdare och än värre var att självaste kungen hade mage att odla vänskapliga relationer med sultanen.

Lösningen på problemet blev den påvliga bullan som gav Bakócz möjlighet att beväpna de livegna bönderna om de tog korset. Dessa trashankar ville inget hellre än att slippa ifrån sina eländiga liv och inom kort hade uppemot 100 000 bönder skrivit in sig i den heliga armén. De  var så många att händelsen beskrivs som en veritabel flykt från landsbygden. Uppdraget att organisera den brokiga samlingen delegerades till en man vid namn György Dózsa som var en ärrad krigsveteran.

Nu föll det sig så illa att den ungerska monarkens förhandlingar med osmanerna mynnade ut i ett vänskapsförbund som tvingade Bakócz att ställa in sitt heliga krig. Huruvida det slog honom att han nu hade 100 000 beväpnade och organiserade livegna på halsen är oklart men när det gick upp för dessa att de inte skulle marschera mot halvmånen slog tanken dem att de kunde göra upp med det feodala systemet istället. Bönderna bad György Dózsa att leda dem och han som inte direkt verkar ha brytt sig om vem han slogs mot så länge han fick kriga gick entusiastiskt med på förslaget.

Snart satte de arga bönderna Ungern i brand när de likt en jättelik gräshoppssvärm for fram mot den hatade adeln. Lyckan skulle dock inte stå dem bi, adeln stampade fram en armé av legosoldater som visserligen i antal räknat var vida underlägsen bönderna men man hade både erfarenhet och riktig träning i krigets konst. Bönderna hade inte en chans och när det avgörande slaget stod massakrerades bondehären fullständigt. Dózsa tog man levande och lät avrätta genom att tvinga honom att sätta sig på en rödglödgad järnstol.

 Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz


Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz

Historiens kortaste krig; Zanzibar vs. Storbritannien

2012/07/19 § Lämna en kommentar

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said (1874 – 1927), självutnämnd sultan av Zanzibar var på goda grunder orolig. Han hade nyligen tagit makten i en statskupp och utropat sig till sultan efter att hans farbror dött den 25:e augusti år 1896. Sultanen hade förvisso ett legitimt anspråk på tronen eftersom han tillhörde dynastin al Bu Said vars medlemmar under ett par generationers tid varit sultaner över både den östafrikanska ön och Oman.

Anledningen till Barghashs oro stavades det Brittiska imperiet som vid tiden utövade den reella makten i området. I enlighet med imperiets koloniala traditioner hade den förra sultanen tillåtits att behålla sin titel och en del makt i utbyte mot att han var vänligt inställd till och samarbetade med den brittiska kronan. Efter att sultanen avlidit favoriserade britterna en av hans kusiner men man hann knappt uttala sina sympatier innan Barghash tagutfört sin statskupp och själv tagit makten.

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

En del av Storbritanniens politik i området gick ut på att kväsa den slavhandel som omanierna drivit på Zanzibar sedan 1600-talet. Slavhandeln gick stick i stäv med det förbud mot slaveri som britterna instiftat år 1833 (avseende hela imperiet, slaveri i England förbjöds år 1772) och faktum var att Zanzibar stod under brittisk kolonial administration. I slutet av 1800-talet gick man lite vänligare fram i sina kolonier och man dominerade inte på samma sätt som tidigare vilket förklarar varför man lät den lokala slavhandeln fortsätta även om man motarbetade den med administrativa medel.

Britternas favorit och tillika tronpretendent var visserligen för slaveri men inte till den grad som Barghash var. Den senare stödde slaveriet fullt ut, dessutom hade han tagit makten utan britternas gillande, ett agerande imperiet själfallet inte kunde tolerera. Detta kände Barghash motståndare till och säker på sin sak lät den brittiska usurpatorn sända ett ultimatum till sultanen där han krävde hans abdikation bara en dag efter trontillträdet.

Den slavälskande sultanens svar blev att han lät dra ihop sin armé som bestod av 3000 man och sin flotta som bestod av hans egen lyxyacht. Britterna som såg en chans att legitimera ett militärt ingripande i syfte att föra fram sin favorit till tronen lät placera tre toppmoderna kryssare och två kanonbåtar i bukten utanför sultanens palats.

Sultanen försökte med hjälp av USA:s ambassad få fram en kompromiss med britterna men 09:00 på morgonen den 27:e augusti gick det ultimatum Barghash mottagit ut och två minuter senare började det Anglo-Zanzibariska kriget med ett brittiskt bombardemang av sultanens palats som snart stod i lågor. Mer av hämndlystnad än av strategisk nödvändighet sänkte man även Zanzibars diminutiva flottstyrka. Sultanen genomförde en reträtt till Tysklands ambassad och förklarade att han ville ge upp. När britterna gick med på fred hade historiens kortaste krig pågått mellan 38 och 45 minuter och krävt 500 människoliv men fick som resultat att slaveriet upphörde på den östafrikanska ön. Barghash regeringstid blev nästan lika kort som kriget: fyrtioåtta timmar.

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Moderniseringsskräck och envälde; om Said ibn Taymurs paranoida vanstyre

2012/04/25 § Lämna en kommentar

Said ibn Taymur (1910 – 1972) sultan över Oman och Muscat styrde sitt rike med en feodalherres auktoritet, det tycktes som om medeltiden aldrig hade lämnat den Arabiska halvöns sydöstra hörn. Sultanens dynasti hade styrt landet med järnhand i sju generationer men tiden skulle komma ikapp den paranoida regimen som förbjöd sina kustnära invånare att resa inåt landet och vice versa, att röka, bevista biografer, spela musik, studera, och att besöka städer som gränsade till Yemen. Det var en surrealistisk situation som rådde i sultanatet som trots att man höll på att drunkna i olja envist vägrade att påbörja en modernisering.

Oman och Muscat hade sedan självständigheten år 1951 varit ett oroligt land. Till en början utkämpades herraväldet om landet mellan sultanen och den högsta religiösa ledaren som tog till vapen i syfte att grunda en egen teokrati. Imamens uppror krossades resolut med hjälp av brittiska trupper år 1955 men det gjorde ingalunda slut på konflikten. Den utländska närvaron på Arabiska halvön retade då som nu upp stora grupper i den muslimska världen. Saudiarabien såg inte med blida ögon på britterna, och Egypten uppfattade utlänningarna som ett hån mot arabisk nationalism viket fick dessa länder att söka underminera sultanens makt och blåsa liv i ett nytt uppror. Även detta slogs med Storbritanniens hjälp ned år 1959.

Said ibn Taymurs styre fortsatte att präglas av uppror och paranoia. Sultanen kämpade allt hårdare för att förtrycka alla former av modernisering av sultanatet samt eventuella statsfiender. Oliktänkande avrättades, deras familjer straffades och på medeltida manér kunde sultanen även få för sig att stänga av vattenförsörjningen till en förrädares by vilket fick fatala konsekvenser i ökenlandet. Så sent som under 1960-talet kunde man falla i onåd hos staten för att bära något så pass alldagligt som glasögon. Taymur misstänkliggjorde vid den här tiden även sin egen son, Qabus ibn Said (1940 – ), för moderniseringsiver och placerade honom i husarrest. Samtidigt lät han Oman och Muscat de facto bli ett brittiskt protektorat eftersom hans makt över landet helt och hållet låg i britternas händer.

1965 kastades Oman och Muscat återigen in i inbördeskrig och den här gången såg det verkligen illa ut för sultanen. En marxistisk gerilla, Popular Front for the Liberation of Oman, hade rest sig. 1970 var det fara och färde varför sultanen nu desperat vädjade till britterna om hjälp; dock skulle det allvarligaste hotet mot hans styre inte komma från den folkliga resningen. Samma år såg Qabus ibn Said sin chans och lovade britterna att modernisera landet om de istället gav honom sitt stöd vid en statskupp. Lättade över att slippa att återigen behöva gå en tveksam regim till mötes lovade britterna att stötta usurpatorn.

Den 23:e juni 1970 stormade tronpretendenten in i sin fars privata rum och krävde att han skulle abdikera. Sultanen vägrade och far och son började slåss för bara livet. Taymur drog en pistol mot sin son och i tumultet som rådde blev båda två träffade av kulor från vapnet. Tillslut gav sultanen upp och framlevde resten av sina dagar i exil på ett hotell i London där han ska ha brustit ut i gapskratt var gång kuppen kom på tal. Qabus ibn Said är fortfarande till dags datum sultan över Oman (man tog bort Muscat ur namnet), han inledde en framgångsrik modernisering men har sett till att landet fortfarande styrs enväldigt enligt sitt eget huvud. Fram till 1975 förde britterna ett hemligt krig mot den marxistiska gerillan med sitt specialförband SAS.

Said ibn Taymur tillsammans med sin son Qabus ibn Said som i vuxen ålder tvingade bort fadern från tronen

Said ibn Taymur tillsammans med sin son Qabus ibn Said som i vuxen ålder tvingade bort fadern från tronen

Babur och elefanternas blodiga undergång

2010/10/01 § Lämna en kommentar

Elefantkrigföringen i Occidenten förefaller måhända vara förknippat med Alexander den stores, Pyrrhus och Hannibals bragdfyllda bravader, men har trots dessa herrars lagrar och innovation på området varit av ringa betydelse i jämförelse med hur denna krigskonst förfinats och haft ett avgörande historiskt genomslag i Central- och Östasien i allmänhet, och Indien i synnerhet.

Alexander den stores fösta möte med krigselefanter var vid slaget vid Arbela 331 f.Kr., där Darius III och den Achaemenidiska dynastins öde slutligen beseglades. Även om Darius 15 krigselefanter, importerade från och tränade i Indien, aldrig spelade en avgörande roll för utvecklingen av slaget gjorde dessa mastodonters framfart på slagfältet den unge Alexander utomordentligt imponerad, och denna inkorporerade snart djuren i sin egen armé. När denna sedan invaderade norra Indien (nuvarande Pakistan) under strider mot den punjabiska konungen Porus hade makedonierna inga större problem med att oskadliggöra den sistnämndas elittränade elefantkavalleri.

Hannibals eskapader under det andra puniska kriget (218-202 f.Kr.), när denna betvingade Alperna tillsammans med en smärre kår av krigselefanter, är troligtvis än mer beryktad i västerlandet. Om detta projekt bör nämnas att även om de romerska legionerna under krigets inledningsskede hade uppenbara svårigheter med att värja sig från Hannibals sluggande elefanter så ska deras betydelse inte överskattas då de aldrig var fler än 37 stycken.

Hannibal förlitade sig alltså inte i nämnvärd utsträckning på sitt elefantkavalleri, vilket var ett komplement till snarare än själva grundbulten i den puniska armén, till skillnad från samtida indiska härskare som ofta betraktade elefanten som kärnan i krigsmaskineriet. Historien förtäljer bl.a. att Chandragupta I, Mauryadynastins (321-185 f.Kr.) grundläggare, ska ha nedlagt över 9000 krigselefanter under de många fälttåg som krävdes för att konsolidera makten i norra Indien.

Man kan med fog hävda att elefantkrigföringens slutgiltiga undergång, liksom dess uppkomst, kan lokaliseras till norra Indien. Mannen som slutgiltigt skulle förpassa krigselefanten till historiens skräphög var fursten av Kabul: Babur (1483-1531). Babur förefaller ha fått sin äregirighet och smak för erövringar med modersmjölken då hans stamtavla innefattade såväl Timur Lenk som Djingis Khan. Trots sina fysiska attribut – Babur var en bjässe som trots tilltagande alkoholisering och ett övermåttligt haschrökande kunde genomföra de mest häpnadsväckande fysiska prestationer – levde vår protagonist länge ett kringflackande liv på Centralasiens stäpper och förlorade bland annat sin arvsrätt till regionens pärla och i särklass rikaste stad, Samarkand, till uzbekiska krigsherrar. 

När Babur år 1525 bestämde sig för att invadera Delhisultanatet i norra Indien med sin ytterligt erfarna men ack så numerärt underlägsna här valde emellertid fru Fortuna att spela honom i händerna. Baburs skara av runt 15 000 soldater mötte Delhisultanatets mångdubbelt större styrkor vid Panipat 1526 (det första av tre historiska slag vid samma plats) som, förutom cirka 40 000 yrkessoldater, också innehöll 300 krigselefanter. Vad som fällde avgörandet var att Babur lyckats införskaffa 24 primitiva artilleripjäser, och mot denna den nya tidens vapen stod Delhisultanatets krigselefanter svarslösa. Med ett krutröksosande hål i magen försvann snabbt krigselefanternas militära effektivitet och skräckinjagade inverkan. Slaget vid Panipat kan därför också kallas världens ditintills mest storslagna barbecue.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade sultanatLuriks Anakronismer.