Från myterist till conquistador; Vasco Nunez de Balboa och upptäckten av Sydhavet

Vasco Nunez de Balboa föddes 1475 i Spanien som den tredje av inalles fyra pojkar i en välbärgad spansk adelsfamilj. Trots familjens relativa rikedom var pojkens lott ingalunda avundsvärd. Gängse regler föreskrev nämligen att den äldsta sonen i varje familj skulle ärva merparten av familjens samlade tillgångar.

Som så många andra unga adelsmän som växte upp i upptäckternas sekel bestämde sig den äregirige och äventyrslystne de Balboa på ett tidigt stadium att söka sin lycka i den Nya Världen. Av denna anledning tog han värvning på ett av de skepp under Rodrigo de Basidas befäl som år 1501 utforskade Panama och de kuster i södra Centralamerika som ännu inte bevistats av den legendariska Chrisoffer Columbus.

Som tack för sina insatser i denna lyckosamma expedition erhöll Vasco Nunez de Balboa ett stycke land på Kuba och tjugo indianska slavar. Nu framgick det emellertid snart att de Balboa saknade sinne för ekonomiska realiteter och inom kort hade han ådragit sig avsevärda skulder. Han försökte därför fly skuldfällan och tristessen som svinfarmare genom att mönstra på första bästa fartyg som avlöpte mot Sydamerika, men hans missunnsamma borgenärer lade resolut fingrarna emellan.

I ren desperation gömde sig därför de Balboa tillsammans med sin trogna följeslagare, hunden Leoncico, i en tunna på ett av de skepp som anfördes av Martin Fernandez de Enciso, vars syfte var att överta kommandot över en koloni belägen i nuvarande Colombia. Vår protagonists vådliga tillflyktsort upptäcktes snart men den unga ädlingen togs ändock till nåder av skeppets kapten eftersom de Balboa besatt ingående kunskap om den oländiga regionen ifråga.

Väl framme i Colombia möttes de Encisos kolonisatörer av en bedrövlig syn: kolonin San Sebastian hade tillintetgjorts av martialiska indianer och de få överlevande rände runt i de omliggande djunglerna som vettvilliga galningar, desperata att få tag på någonting ät- och drickbart. På de Balboas inrådan flyttades kolonin från dess ogästvänliga utgångspunkt västerut, till våra dagars Panama. Resultatet av de spanska kolonisatörernas vedermödor blev den diminutiva men praktfulla kolonin Santa Maria de la Antigua del Darien: Spaniens första koloni på Centralamerikas fastland.

Inom kort tröttnade kolonisatörerna på den grälsjuka och penninggiriga de Enciso som medelst laga medel sökte försäkra sig om att allt guld som påträffades i den omgärdande regionen tillföll honom. Genom ett myteri befriades de Enciso från sina åtaganden och tvingades återvända till Kuba medan de Balboa övertog dennes befogenheter.

Under de följande åren ägnade de Balboa och dennes guldtörstande conquistadorer sig åt att kväsa indianska uppror och åt att finkamma de tropiska omgivningarna på all ädelmetall. Hans i särklass största bedrift bestod i att år 1513 tillsammans med en handfull förtrogna bli den första att beskåda Stilla Havet; vilket togs i spanskt anspråk under namnet ”Sydhavet”.

De Balboas stjärna skulle dock komma att dala år 1518 efter att han utsett den maktsjuke Pedro Arias Avila som sin efterträdare som guvernör i den lilla kolonin. Avila, som också var de Balboas svärfar, var oerhört avundsjuk och såg med aversion på företrädarens auktoritet och renommé. Efter att en intet ont anande de Balboa var på hemväg från en alltigenom lyckad expedition fängslades han på Avilas order av ingen mindre än den barske karriäristen Francisco Pizarro (1478-1541); Inkarikets framtida erövrare. Efter en hafsig skenrättegång avrättades Vasco Nunez de Balboa i januari 1519. Tyvärr var inte bilans egg tillräcklig skarp så offret överlevde det första hugget, och totalt tog det bödeln tre kraftfulla svingar för att sära de Balboas huvud från resten av hans sargade kropp.

I den spanska och latinamerikanska historien hyllas numera Vasco Nunez de Balboa som en av de mest beundransvärda och inflytelserika conquistadorerna under det långa och ärofulla 1500-talet. I Panama har man till och med gått så långt att man uppkallat landets valuta efter honom. Sålunda är Panamas motsvarighet till kronan kallad Balboa.

Vasco Nunez de Balboa och hans conquistadorer tar högtidligt Stilla Havet i spansk besittning år 1513.

Urspårade karnevalståg

Idag förknippas karnevaler främst med Rio de Janeiro, även om en och annan svensk småstad också envisas med att låta flickor i latinoinspirerade dräkter rycka fram till sambatakter en gång om året. Emellertid härstammar karnevalen från Sydeuropa och går att spåra till antiken även om det var under medeltiden karnevalen mer börjar likna det vi förknippar med eventet idag. Under antiken firades karnevalsliknande fester under vintern, men i och med att kristendomen blev statsreligion i Rom kom festligheterna att förläggas till tiden före påsk.

I medeltidens starkt hierarkiska samhälle utgjorde karnevalen ett märkligt avbrott i vardagen. Samhället var som bekant organiserat i vad som inte sällan liknas vid en pyramid, den stora massan försörjde de som tjänade Gud genom att antingen be eller kriga. Tillsammans utgjorde de tre grupperna – präster, krigare och bönder – en treenighet som avspeglade Gud.

Av den anledningen – trots det strikt religiösa samhället – är det anmärkningsvärt att man firade karneval. Festen gick allt som oftast ut på att man vände upp och ned på samhällspyramiden, de fattiga fick uppträda som herremän och vise versa. Adelsdamer kunde bete sig lössläppt och till och med ha sex med en bonde utan att denna straffades. Vidare var hejdlöst supande, matkrig och misshandel av djur vanligt förekommande inslag. För att markera den upp-och-nedvända tillvaron var det även brukligt att man krönte stadens ”idiot” till biskop eller kung; utmärkt illustrerat i Viktor Hugos Ringaren i Notredam där Quasimodo kröns till ”narrpåve”.

Detta tillfälligt upp-och-nedvända samhälle var dock inte helt ofarligt för den rådande samhällsordningen. Festligheterna, vars centrala elelement var mat, sex och våld, kunde lätt spåra ur till folkliga resningar mot makten. Under alkoholens påverkan hände det att man bestämde sig för att stanna i karnevalens värld för alltid i stället för att återgå till vardagen.  Festligheterna i Basel år 1376 spårade ut fullständigt och ledde till en veritabel massaker på stadens adelsmän. Händelsen blev känd som böse Fasnacht: ”den onda festen”. Tolv män avrättades som anstiftare till upploppen. Emellertid riktades inte alltid våldet mot överheten, i London 1517 anföll man stadens utlänningar under en karneval som gick till historien som Evil May Day.

Det xenofobiska upploppet började med att tusentals människor marscherade mot de kvarter där Londons rikare utlänningar var bosatta. Där möttes de av sheriffen och hans mannar som försökte lugna ned mobben, dock var detta utsiktslöst efter att en av sheriffens mannar skrikit förnedrande tillmälen mot mobben. Detta förefaller ha varit den utlösande faktorn. Mobben stormade fram och plundrade hundratals utlänningar på allt ifrån pengar till möbler. Förvånansvärt nog dog ingen i plundringen, men myndigheterna tog i med hårdhandskarna och avrättade tretton personer dagen efter som man uppfattade vara uppviglare.

Det finns gott om exempel på liknande fester och karnevaler som spårade ur. I 1500- och 1600-talens Frankrike var det inte ovanligt att uppdämda känslor bubblade upp så fort en större – och aspackad – folksamling drogs ihop. I synnerhet förefaller karnevalen 1580 i Dauphiné ha varit särskilt blodig. Upploppet började med att någon fick idén att de rika hade blivit rika genom utnyttjande av de fattiga vilket ledde till en massaker av förmögna både i staden och på landsbyggden. Adeln visade ingen pardon, ett vittne skrev:

”The local gentlemen went hunting through the villages, killing the peasants like pigs”

Lurik rekommenderar: Peter Burke. Popular Culture in Early Modern Europe. Ashgate Publishing. 1994.

När den röda floden ebbat ut; klimakterievetenskap under 1600-talet

Föreställningen om att hög ålder under medeltid och tidigmodern tid, till skillnad från idag, på grund av sin ovanlighet medförde respekt och vördnad är i mångt och mycket en myt som tämligen nyligen avslöjats av en smärre skara gerontologiskt inriktade historiker. I själva verket var ålderdomen även under denna tid ingen dans på rosor, särskilt om protagonisten ifråga råkade ha oturen att vara kvinna.

Alltsedan Aristoteles (384-322 f.kr.) dagar utgick de inom läkekonsten invigda ifrån att människokroppen bestod utav fyra ”temperament”, eller kroppsvätskor: blod, slem, svart galla och gul galla. Dessa var i sin tur kopplade till en elementär ekvivalent: värme, torka, kyla och väta. Med risk att förirra läsaren i denna synnerligen komplexa kvasibiologiska teoribildning bör det nämnas att denna läkekonstens konstitutionella grundpelare, liksom sin kinesiska motsvarighet, anmodade att en balans mellan ”temperamenten” var synonymt med en god fysisk och psykisk hälsa.

Aristoteles, som var en misogyn kvinnohatare av rang, postulerade med emfas att mannens säd essentiellt var god, medan kvinnas menstruation var av ondo. Dessa grundlösa antaganden var något som 1600-talets medicinska auktoriteter tog på största allvar och sökte inlemma inom ramen för den nyss nämnda teorin.

Eftersom kvinnas menstruationsprocess innebar att blodet (värmen) lämnade kroppen var 1600-talets förståsigpåare övertygade om att fenomenet rubbade den fysiologiska och till temperamenten bundna balansen i kroppen. Detta innebar att den arma kvinnan blev nyckfull till sin natur, samtidigt som alla tillstymmelser till rationellt och ”manligt” tänkande evaporerade ur kroppen tillsammans med menstruationen.

Inte heller var den stackars kvinnan fredad när menstruationen upphörde under ålderns höst, utan tvärtom hade hon då gått ur askan in i elden. Samma bigotta föreställningsvärld, ytterst härrörande ur Aristoteles mindre minnesvärda proklamationer, gjorde nämligen gällande att klimakteriet innebar att det ”förorenade” blod som var ämnat att lämna kvinnans kropp omvandlades till fysiologiska och själsliga toxiner inuti hennes sköte. Processen gav upphov till att kroppen sakteliga vittrade sönder medan hon moraliskt och själsligt förgiftades av den till toxin transformerade introverta menstruationen.

Naturligtvis ledde denna misogyna teori, vars verklighetsfrånvända postulat behandlades som vetenskapliga axiom, till att 1600-talets lärda led av en veritabel klimakteriehysteri. På vissa platser i Europa påstods det att en kvinna i klimakteriet kunde få ”gräs att torka, frukt att ruttna och trä att dö”. Andra hävdade med bestämdhet att närvaron av en ”klimakteriekossa” orsakade hundar att bli galna och speglar att spricka.

Denna mytbildning bidrog i sin tur till att det i första hand var ålderstigna gamla gummor i klimakteriet som blev stigmatiserade som trollpackor under de stora häxprocesserna under 1600-talet. Argumentet var givetvis att avsaknaden av månatliga blödningar hade förpestat dessa arma megärors förstånd så till den milda grad att de frivilligt vänt sig till Hin Håle själv. Det var först i kölvattnet av Upplysningens insteg på den europeiska scenen i mitten av 1700-talet som Aristoteles patriarkala menstruationsteori kom att desavoueras och omständigheterna kring klimakteriet att avdramatiseras.  

Impotensdomstolen

Förr i tiden var impotens än mer skamligt än vad det är idag, inte minst eftersom brist på förmåga mellan lakanen var ett av få gilltiga skäl för kvinnan att begära skilsmässa. Till detta kom att grunderna till skilsmässan skulle avhandlas och dryftas i en offentlig process där mannen inte sällan var tvungen att bevisa att det inte var något fel på honom. Anledningen var att kyrkan redan under den tidiga medeltiden hade fastslagit att ett av äktenskapets primära syften var att producera barn att fylla skapelsen med, till detta kom att giftermålet inte ansågs fullbordat fören bröllopsnattens copulatio carnalis var avklarad. I många länder i Europa fanns en tradition där släktingar ledde brudparet till sängs för att därefter tjuvlyssna och emellanåt även se efter om allt rörde sig under täcket som det skulle.

Utöver de kyrkliga dogmerna fanns även realiteten; att släkten fick nya medlemmar var  essentiellt för både de högborna såväl som för majoriteten. Vad gäller adelsfamiljer uppfattades äktenskapet  som ett medel för att stärka relationer mellan familjer och för att utöka de egna ägorna. Man ville även försäkra sig om att det egna namnet fortlevde och att ätten på så vis bevarades.

För bönderna var verkligheten en annan. Även om relationsskapande var av vikt var barn inte sällan den enda livförsäkring man hade. Det gällde att få fram så många söner som möjligt att gifta bort, så att dessa i sin tur kunde dela bördan att sörja för föräldrarna på ålderns höst. Således var det av vital vikt att allt fungerade som det skulle.

I Sverige under 1600-talet var det kyrkans domkapitel som tog beslut om skilsmässa. Denna process liknade det normala förfarandet vid en rättegång där kvinnan utgjorde målsägande, ofta hävdade hon att äktenskapet inte fullbordats och att mannen inte heller efter bröllopsnatten lyckats prestera. Därefter låg bevisbördan hos mannen som nu skulle bevisa sin potens. När det gäller det senare var det inte ovanligt att en grupp edsvurna män fick – utanför salen – kontrollera om allt ”stod” som det skulle och om den svarande kunde få utlösning. Om inte blev det skilsmässa.

I Frankrike tog man under 1600-talet impotens på största allvar och här genomfördes även de mest utmanande prövningarna. Specialdomstolen le congre`s (verksam mellan 1550 och 1667) var en impotensdomstol som bestod av både kvinnor, jurister, läkare, teologer och domare. Genom att i en teaterliknande sal observera den anklagade ha samlag med sin fru skulle man ta beslut om mannens eventuella impotens. En redogörelse från en jurist i le congre`s berättar om makarna de Lageys prövning 1659:

Hon låg lugnt och stilla medans åskådare hurrade och ropade. Efter en stund kom markis de Langey in på scenen, tydligt uppskakad och uppspelt. ”Seger!” Ropade han till åskådarna. Efter denna inledning – och efter det stått klart att madammen inte dolt några impotenshämmande talismaner någonstans – var det dags för markisen att prestera, ”ge mig två ägg, så att jag kan avla en son med första stöten” ska han ha ropat innan han satte igång.

I fyra timmar ska försöket ha pågått utan att någon gosse avlades. Till markisens förtret var även pressen närvarande och denna var lika sensationslysten då som nu. Journal du Palais skrev att madammen tog på sig sitt huvuddok för att dölja sin skam ”och medan hennes kraftlöse fiende blev vanmäktig, tröstade hon honom i sin oskuld.” Hela spektaklet slutade med att den förtvivlade markisen gav upp och i desperation skrek: ”Jag är ruinerad!” Troligen hade han gjort ett gott parti när han gifte sig och den förmögenhet han förfogat över härstammade från frun och skulle därför nu återgå till hennes släkt. Markissens närvarande släktingar hade stämt ned sina blickar och tyst lämnat salen då det stod klart att deras släkting inte mäktade med vad som ålagts honom. 

Gamla stötar man minns; om virilitetens vikt på ålderns höst

Från antikens glansdagar fram till 1800-talets mitt var människor övertygade om existensen av lyckosamma personer i omgivningen som nått en rent fabulös ålder. Detta hängde givetvis ihop med att bibelns skrönor allt som oftast togs bokstavligen, vilket innebar att man med Guds försyn utan svårighet kunde uppleva sin femhundrade födelsedag. Fantasifulla historier om särskilt gamla och skröpliga personer florerade därför i Europa alltsedan Medeltidens början och kom att ge upphov till legender som skulle fortleva i århundraden.

En av de mest omtalade åldringar som uppmärksammats var ”Old Man Parr”, som till följd av sin exceptionella ålderdom fick audiens hos Karl I år 1635. Thomas Parr hävdade att han var född 1483 och således uppnått den aktningsvärda åldern av 152 år. Naturligtvis var det ingen som misstrodde den orkeslöse gamle mannen. Uppståndelsen vid hovet blev dock för mycket för ”Old Man Parr” som dog året därpå. Under de nästkommande 200 åren letade britterna med ljus och lykta efter någon som kunde matcha Thomas Parrs vördnadsfulla ålder och fann slutligen år 1792 en viss Henry Jenkins som påstods vara 169 år gammal.

Ålder var i sig långtifrån respektingivande och vanligt var att man gjorde narr av ålderssvaga och skröpliga människor. Liksom idag så var det emellertid ett annat ljud i skällan om gamlingen vid sidan om hög ålder också kunde ståta med en imponerande virilitet. Exempelvis blev ”krigarpåven” Julius II (1503-1513) såväl fruktad som beundrad i hela Europa då han som 70-åring i full harnesk svingade sig upp på sadeln och gav sig ut på fälttåg i hopp om att kunna ena Italien under den påvliga spiran.

Republiken Venedigs ledare mellan 1523 och 1538, dogen Andrea Gritti, var likaledes omtalad under sin tid i regeringsställning. Det berodde förts och främst på att han mellan det att han var 68 och 83 år gammal lyckades med konsttycket att producera åtminstone fem avkomlingar utanför äktenskapets hägn.

Än mer beundrad var emellertid Andrea Grittis ambitiösa föregångare som venetiansk doge: Enrico Dandolo. Denna gravt blinda men ack så våghalsiga åldring tog som nittioåring korset och ledde den framgångsrika erövringen av Konstantinopel år 1204 under det urartande fjärde korståget.

Också under 1900-talet har det varit oerhört viktigt att politiker som nått en aktningsvärd ålder tid efter annan demonstrerar sin beundransvärda fysik och ungdomliga virilitet för allmänheten; med manipulation och tjuvknep om så krävs.

Franklin D. Roosevelt (1933-1945) var exempelvis en mästare på att manipulera TV-mediet till att få det att se ut som om han verkligen besegrat sin polio och med lättare ansträngning kunde resa sig ur sin rullstol. Även om så inte var fallet inspirerade Roosevelts fabricerade vigör de krigströtta landsmännen att tro på budskapet om att Amerika kunde överkomma alla de svårtartade problem som gäckade nationen.

Senare presidenter tog givetvis lärdom av hur Roosevelt framgångrikt utnyttjade massmedia i PR-syfte. Sålunda firade George Bush Snr sin 85-årsdag med att inför ett överförtjust pressuppbåd utföra ett utomordentligt fallskärmshopp. Företrädaren Ronald Reagan var inte sämre då han som 68-åring i Vita Husets träningslokal poserade med sina översvällande muskler inför Time Magazines fotografer. Omslagsbilden på den hurtiga presidenten har gått till historien som en av USA:s mest framgångsrika PR-kupper.

Lurik rekommenderar: Pat Thane. The long history of old age. Thames & Hudson 2005

Konterfej föreställande Thomas Parr när han bevistade det brittiska hovet 1635

Aristokrater och a lá carte; Den franska gastronomins födelse

I efterdyningarna av den franska revolutionen och monarkins slutgiltiga fall 1793 flydde en håglös aristokrati motvilligt sin revolutionära smittohärd till hemland. Eftersom adeln utgjort grundpelaren i la ancien regime var de hjärtligt avskydda av den segerrusiga bourgeoisien som lystet övertog den politiska makten i Frankrike. De en gång så vördade aristokraterna tvingades därför ofta fly hals över huvud och lämna sina ägor och egendomar vind för våg.

På dessa ägor arbetade vanligtvis hundratals – och inte sällan tusentals – människor med att ordna så att de blåblodiga ägarnas liv kunde levas så komfortabelt som möjligt. Arbetena som var dag utfördes var
minst sagt mångskiftande; här fanns i regel såväl damer vilka var husets fru behjälpliga med att ”göra toalett” som herrar vilka hade till uppgift att rykta sin herres hästar. I och med att revolutionen tvingade deras forna arbetsgivare att raskt ta till flykten fann sig dessa synnerligen skickliga hantverkare och
konstnärer i ett tillstånd av konsternation: de var plötsligt arbetslösa.

Av nödtvång blev aristokratins lydiga tjänare tvungna att söka sitt levebröd i städerna genom att även fortsättningsvis syssla med och förmedla de tjänster de tidigare utövat på de blåblodigas avlägsna gods. Lyckligtvis skulle det visa sig att även den emanciperade bourgeoisien hade nytta och glädje av deras tjänster. Detta gällde inte minst kockar, munskänkar och sommelier vilka, ofta med stor framgång, öppnade egna kaféer och restauranger i Paris och andra större städer.

Att denna veritabla restaurang- och kafékultur skulle falla i så god jord att den inom några decennier gav upphov till spridandet av ryktet om den storslagna franska gastronomin över en hel värld var i sig kanske inte alldeles underligt. I slutet av 1700-talet existerade endast en handfull restauranger och kaféer i Paris, medan varje adelsman med en gnutta självrespekt höll sig med en veritabel armé av kockar och serveringspersonal på sina avsides belägna gods.

Det var främst hälsomässiga överväganden som låg till grund för att aristokratin föredrog att dinera hemmavid. Flertalet av dess medlemmar var nämligen övertygande om att mat tillagad på rätt sätt hade medicinska och profylaktiska effekter. Därför instruerade man noggrant kökspersonalen att tillreda mat som förhindrade uppkomsten av misshagliga vapörer eller som underlättade en trög matsmältningsprocess. Vidare var det inte ovanligt att eventuella gäster skickade detaljerade listor i förväg som radade upp de ”sjukdomar” man ansågs lida av, och vilka maträtter man helst undvek till följd av detta. Mot bakgrund av dessa överväganden föreföll det naturligtvis onödigt äventyrslystet att inta sin supé utanför hemmets trygga vrå.

I vilket fall som helst så innebar kockarnas ”befrielse” ifrån aristokratins oländiga gods och gårdar att restaurang- och kafékulturen i Paris med omnejd fick ett enormt uppsving. I de nyuppförda salongerna, som entusiastiskt frekventerades av den republikanska societetens modelejon, föddes och förfinades den franska kulinariska traditionen. I kölvattnet av Napoleons erövringar var det därför inte bara den franska revolutionens evangelium som spreds och beundrades över kontinenten, utan också den franska gastronomin. Det sista nämnda möttes naturligtvis med blandade reaktioner från den franska emigrantadel som en gång hade monopol på det franska kökets läckerheter.

Bosniens Indiana Jones och dennes pyramidala fantasier

En vårdag 2005 gjorde en bosnier vid namn Semir Osmanagic en fantastisk upptäckt som – enligt honom – skulle kräva en omvärdering av hela Europas historia och framförallt Bosniens. Vad amatörarkeologen och New-Age författaren Osmanagic påstod sig ha upptäckt var en trappstegspyramid belägen bara ett par mil från den medeltida huvudorten Visoko. Själva pyramiden var inte synlig – i alla andras ögon såg den revolutionerande byggnaden ut som ett pyramidformat berg – men Osmanagic var övertygad om riktigheten i sin upptäckt.

Osmanagic är självutnämnd expert på pyramider och har som sådan skrivit flera böcker om dylika sydamerikanska, vilka han hävdar var galaktiska teleskop. Trots att han saknar relevant arkeologisk utbildning har hans upptäckter nått ut till  världens medier såväl som till EU.  Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, i synnerhet inte eftersom Osmanagic med bestämdhet hävdat att pyramiden var 12000 år gammal. Således skulle den bosniska pyramiden vara världens äldsta byggnad.

Året efter upptäckten inkom EUFOR (EU:s militära skyddsstyrka i Bosnien) med en förfrågan till European Association of Archaeologists (EAA) om man kunde bistå Bosnien med en undersökning av en förhistorisk pyramid. På EAA drog man på smilbanden när man fick veta vad saken gällde och gjorde klart att några pyramider i Bosnien inte existerade. Däremot gick media igång på nyheten.

I mars 2006 blev arkeologen Anthony Harding kontaktad av ett TV-bolag som ville veta vad han hade att förtälja om den mystiska pyramiden. Osmanagic, som nu i folkmun kallades för Indiana Jones, hade satsat en stor del av sina pengar och tid åt sin upptäckt och fått till stånd en geofysisk (markradar) undersökning av berget, vilken han menade avslöjade tunnlar som dolde byggnaden.

Han hävdade att man funnit bevis på att bosnierna för 12000 år sedan utvecklat världens första högkultur – ett slags bosniskt Atlantis – och att denna civilisation raderats ur mänsklighetens minne av tidens tand. Vidare tog han sina fantasier till en än högre nivå då han på okänd väg kom till slutsatsen att alla Europeiska civilisationer härstammade från denna högkultur och därmed var bosnier.

Inom kort fick pyramiden – eller berget som världens samlade expertis ansåg att det var – namnet Solpyramiden, genom att följa tunnlarna fann Osmanagic fler pyramider som fick namnen Mån-, Drak-, Kärleks- och Jordpyramiden. Samt ett underjodiskt tempel vid namn Ravne. Vid det här laget föreföll det arkeologiska kollegiet ligga dubbelvikt av skratt vilket inte minst visar sig i de uttalandena namnkunniga forskare gjort om Osmanagics upptäckt. Nämnda Harding kallar fyndet ”utflippat och absurt”, medan amerikanska kollegor till Harding har gjort uttalanden som ”för 12000 år sedan kunde bosnierna på sin höjd resa två tält bredvid varandra” och ”idén att gräva ut kullarna är lika idiotisk som idén att förstöra Stonehenge.”

De föraktfulla uttalandena har inte förminskat Osmanagics tro på sin upptäckt. Han menar att han som amatör är utsatt för professionella arkeologers avundsjuka:

”De bosniska arkeologerna är avundsjuka. De utländska är rädda för att vi ändrar hela historien. Deras avhandlingar och böcker kommer att visa sig värdelösa. De kan inte tillåta att historien skrivs om från ett så litet land som Bosnien. Bosnien kommer att förvandlas till en arkeologisk gigant”.

Osmanagic framför en av sina pyramider

Swedish Blondes; President Eisenhower och uppkomsten av den svenska synden

Den svenska välfärdsmodellen och dess sociala ingenjörskonst rönte omfattande internationell uppmärksamhet under 1950- och 60-talet då de svenska landvinningarna imponerande i en omvärld som fortfarande kämpade med att ta sig upp ur krigstidens moras. Den svenska modellen prövades så småningom med blandad framgång i så vitt skilda länder som Österrike och Nicaragua.

Det Kalla Kriget kastade dock långa skuggor över det svenska välfärdsexperimentet och långt ifrån alla såg med blida ögon på uppstickarnationen i norr som egenhändigt utmanade dikotomin planekonomi – marknadsekonomi. En av de många belackare som ansåg amalgameringen av socialism med marknadsekonomi direkt förkastlig var USA:s president Dwight Eisenhower (1953-1961). Denna såg som sitt uppdrag att freda den ”fria” kapitalistiska världen från den sorts av ”blandekonomiska” experiment med tydliga socialistiska undertoner som Sverige gick i bräschen för.

Vad som retade gallfeber på den konservativa juntan i Washington, och som med tiden skulle utgöra den ideologiska hörnstenen i den amerikanska propagandan mot den svenska välfärdsmodellen var sedlighetsförfallet denna föreföll ha givit upphov till. Följande lakoniska och närmst prosaiska rader myntades exempelvis av den amerikanska Sverigekorrespondenten Elizabeth Cowely i mitten av 1950-talet: ”It is a bleak, beautiful, cold, clean country where romance comes wrapped in plastic and love is checked by social workers and surgeons.”

Eisenhowers regering förfasades över denna frivola och mekaniska syn på sexualiteten som man menade att den ”kvasisovjetiska” sociala ingenjörskonst som tillämpades i Sverige ska ha frambringat. Således satte man likhetstecken mellan det svenska socialistiska välfärdsamhället och otyglad sexuell omoral. Detta blev sedermera också det budskap som Washington sökte hamra in över världen i över ett decennium i syfte att undergräva den svenska modellen.

Det är förvisso sant att Ingemar Bergman med flera redan hade gjort mycket för att sprida myten om ”den svenska synden”, men det var president Eisenhower och dennes entourage som med sitt väldiga propagandamaskineri i ryggen förankrade denna föreställning på djupet i utlandet.

Långt ifrån alla uppmärksammade givetvis detta. Men i det av fascism genomsyrade samhällena i Sydeuropa (undantaget Italien), som i mångt och mycket utgjorde USA:s trofasta satellitstater, upprepades Eisenhowers budskap om det svenska sedlighetsförfallet gång efter annan.

Det fanns givetvis politiska orsaker bakom den sydeuropeiska fördömelsen av det svenska sedlighetsförfallet. Dels var det fascistiska ledargarnityret allergiskt mot allt som luktade socialism och social nivellering, och dels härskade samma bigotta och sexualfientliga moralism som i USA. I Francos Spanien, för att ta ett tydligt men ingalunda enskilt exempel, var det strängeligen förbjudet för såväl kvinnor som män att ta sig ett svalkande dopp utan att först skyla överkroppen.

Det amerikanska utbasunerandet av den ”svenska synden” under 1960-talet, kraftigt påhejad av fascismens förgrundsfigurer i Sydeuropa, hade gott och väl hunnit slå rot när horderna av svenska solturister började invadera Sydeuropas kuster under 1970-talet. Med bilderna av svensk frivolitet färskt i minnet fick mången spanjor och portugis sina fördomar besannade då unga svenska flickor – ve och fasa – la sig till med att sola topless.

Den ofrånkomliga konfrontationen mellan bigott sydeuropeisk sexualmoral och ”svensk synd” gav inom kort upphov till ett begrepp som trängde in på djupet i den sydeuropeiska föreställningsvärlden om Sverige: ”the Swedish Blonde”. Visserligen hade begreppet som sådant existerat tidigare, inte minst i USA, men upplevdes då inte som odelat nedsättande och sexualfixerat. Från och med 1970-talet blev dock begreppet synonymt med den utsvävande och lasciva svensk(an) som helt saknade spärrar på sexualitetens räjong. President Eisenhowers bemödanden hade således slutligen burit frukt.

Lurik rekommenderar: Lena Lennerhed. Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Norstedts 1994.

Swedish Blondes i modern tappning