Native American pride: Nordamerikas homosexuella indianer

När européerna under 1700-talet kom att intressera sig för de nordamerikanska indianernas kultur gjordes upptäckter som kom att förstärka bilden av dessa som okristliga vildar; man upptäckte att det bland indianernas led fanns gott om sodomiter och framförallt män som uppträdde som kvinnor. En fransk jesuit rapporterade indignerat år 1744:

”There are men unashamed to wear women´s clothing and to practice all the occupation of women, from which follow corruption that I cannot express.”

Dessa transvestiter chockade givetvis jesuiterna och man frågade sig vad i herrans namn som var fel på vildarna? Snart drog man slutsatsen att det bland indianerna fanns ovanligt många hermafroditer vilket kanske inte var underligt ogudaktiga som de var. Dock kom det snart fram att dessa syndare i kvinnokläder inte alls var tvåkönade utan helt vanliga sodomiter som markerade sin läggning genom att helt och hållet gå upp i det motsatta könets roll. Jesuiterna kom att kalla dessa män (och kvinnor) för berdaches från ett gammalt persiskt ord för ung slav.

berdaches historia är inte det mest utforskade ämnet när det kommer till Nordamerikas urbefolkning men en hel del observationer gjordes av antropologer under 1800-talet och början av 1900-talet och man tror idag att dessa transvestiter förekom i så gott som alla stammar i Nordamerika.

 

Berdache

Även om det inte var lika vanligt förekommande existerade även kvinnliga berdaches och precis som sina manliga motsvarigheter tog dessa till sig det motsatta könets attribut och tabun. Ett speciellt fall berättar om en kvinna ur Kutenai-stammen (Kutenai huserade i nordvästra USA samt norrut in i Kanada) som hade gift sig med en kanadensisk jägare men sedermera lämnat honom och därefter återvänt till sitt folk. Väl tillbaka hade hon ”blivit” en man, beväpnat sig och deltagit i både jakt och stammens strider. Hon till och med lade sig till med flera hustrur, det är dock oklart om dessa fruar också var berdaches.

Intressant är hur en man eller kvinna kom att ”byta” kön. Transformationen skedde inte genom ett sexuellt uppvaknande, i stället var företeelsen med berdaches nära kopplat till religionen vilket förklarar varför de accepterades i samhället. Det var vanligt förekommande att den som ville byta kön lät meddela att en kvinnlig ande eller gudinna besökte pojken när denna kom i puberteten och på så vis ”inspirerades” pojken att framleva resten av sina dagar som kvinna. I andra fall kunde föräldrarna upptäcka att pojken föredrog att leka med saker som associerades med flickor vilket togs som ett järtecken.

Begreppet berdaches är idag obsolet, numera använder man i stället two spirit. Vissa antropologer menar att framförallt de män som transformerades till kvinnor gjorde detta eftersom de var ”misslyckade” som män. Man har antagit att män som var socialt avvikande bytte kön i syfte att klättra i den sociala hierarkin, var man misslyckad som man kanske man hoppades att det skulle gå bättre som kvinna.

 

Samkönat Navajo-par

Lurik rekommenderar: David  Greenberg. The Construction of Homosexuality. University of Chicago Press, 1990

Sex och samlevnad i djungeln: Guaicurusindianernas historiska anomali

Vid tiden då upptäckaren Pedro Alvares Cabral av en slump siktade Brasiliens kust år 1500 befolkades det jättelika landet redan av stamkonfederationer av tupi- och guaraniindianer. Trots närheten till Andernas indianska högkulturer var tupi och guarani i huvudsak primitiva jägare och samlare, förhållandevis liten tid ägnades åt jordbruk. Portugisernas ankomst till Brasilien ändrade knappast nämnvärt på detta förhållande.

Man ska dock inte tro att Brasiliens ursprungsbefolkning dedikerade all sin vakna tid åt införskaffandet av föda. Tvärtom, för den innovative fullkomligt dignande Amazonas djungler av allehanda godsaker vilket, i förlängningen, innebar att indianerna hade gott om tid att ägna åt diverse njutningar och frivola utsvävningar.

För Brasiliens indianer, precis som för samtidens européer, utgjorde alkoholen den primära källan till välbehövlig eskapism. Den mest omtalade alkoholdrycken hade maniokroten som basis och framställdes i regel genom att en grupp kvinnor fick tugga roten och sedan spotta saliven i ett stort fat. Efter några dagar gjorde enzymerna i manioken att saliven jäste och snabbt nådde dödlig alkoholhalt.

Tobakens historia bland tupi- och guaraniindianerna innehåller också en del pikanta detaljer. Bland vissa stammar brukades tobak av hög och låg medan andra såg och luktade helvetets kval i tobakens ångor. Förutom att röka uppkom de brasilianska indianerna med en raffinerad metod för att snusa tobak (rapé). Proceduren gick ut på att snuset placerades i ett långt rör som lades an mot näsan; därefter blåste en annan person i röret så att snuset sköts in i näsan med kraft. Ofta slutade äventyret i att ”snusaren” fick en sådan kick att han föll omkull medvetslös, vilket givetvis upplevdes som en del av njutningen.

För den njutningslystne nykteristen kanske förlustelser hellre stod att finna i famnen på det motsatta eller, vilket förefaller ha varit naturligt och utbrett, gemensamma könet. Äktenskap ingicks i regel när flickan blivit könsmogen (menstruerat) och mannen uppnått vuxen ålder (ca 25 år). Emellertid utgjorde guaicuros i Mato Grosso en närmast oförklarlig anomali.

Guaicuros levde i en patologisk socioekonomisk symbios med omkringliggande stammar med tupi- och guaraniindianer; det som andra odlade stal de och istället för att samla föda plundrade de kringgärdande stammar och förslavade befolkningen (slaveri tycktes annars vara ett snutt på okänt fenomen bland Brasiliens indianer).

Enligt guaicuros egna myter och legender så ska deras rovlystna och martialiska anomali ha sin tillkomst i att stammen en gång klagat hos fågeln Milvago Chimachima över att de inte blivit tilldelad några av världens skatter. Fågeln svarade då att de skulle ta sig an med våld vad andra fått sig tilldelade. Guaicuros tog verkligen Milvago Chimachima på orden; de tog sig an sin nya livsstil genom att döda själva fågeln.

Än underligare är att den flagrant patriarkaliska stammen – där arbete ansågs opassande för unga män – praktiserade en besynnerlig och unik födelsekontrollssedvänja som gick ut på att stammens kvinnor förbjöds att fortplanta sig förrän strax innan klimakteriets ankomst. Alla grossesser innan dess kvästes genom att kvinnan ifråga på egen hand tvangs abortera fostret under gravt primitiva förhållanden. Naturligtvis bidrog denna förunderliga sedvana till att färre barn kom till världen och att medfödda genetiska deformationer blev frekvent förekommande.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Tex-mex i bönorna: Myten om den vita cowboykulturen

Hollywoods tillrättalagda spaghettiwestern kan lätt lura filmentusiasten att föreställa sig den laglösa västern som ett etniskt homogent gränsland där vita macho-män, d.v.s. cowboys, slogs mot vildsinta indianer. Sanningen är dock att över en tredjedel av alla cowboys i själva verket var mexikaner eller svarta och att det hårdhudade boskapssamhället i mångt och mycket var ett brokigt lapptäcke av varierande etniciteter och nyanser.

Den mexikanska cowboyen var särskilt vanlig i den ”Vilda västern” då gränserna mellan den amerikanska södern och det f.d. spanska Amerika var synnerligen diffusa och ofta flöt samman. Förutom att ha rykte om sig att vara utomordentligt skickliga i kampen mot indianerna anses också mexikanska cowboys ha förädlat västernkulturen genom införandet av den för västernentusiasten obligatoriska lasson.

I efterdyningarna av slaveriets slutgiltiga abolition i USA år 1865 ökade också andelen svarta och färgade cowboys lavinartat. Många gånger hade de emanciperade slavarna inget annat val än att, trots ringa erfarenhet, söka sitt ekonomiska uppehälle på de karga stäpperna i väst; vissa dukade under, andra fann en fridstad hos välvilliga indianer medan en minoritet smälte in i den nya miljön och med tiden blev framgångsrika i sin nya roll som boskapsuppfödare.

Bland de senare kan exempelvis nämnas Nat ”Deadwood Dick” Love (1854-1921), en legendarisk äventyrare och rodeoartist, och John Ware (1845-1905) som sitt amerikanska ursprung och sin mörka hudfärg till trots med tiden kom att bli hyllad som den största cowboyen i Kanadas historia.

John Ware

Minst lika intressant ur historiskt synvinkel är de tyvärr ofta svagt dokumenterade öden som väntade svarta f.d. slavar som sökt sig en fristad bland västerns hårt ansatta indianstammar. Flera av dessa upptogs sinom tid i stammen och avlade egna avkomlingar med indiankvinnor. Solidariska med sina rödhyade stamfränder blev också många av dessa f.d. slavar cowboys som, med stammens överlevnad för ögonen, slogs med frenesi mot vita (och kanske också svarta och mexikanska) nybyggare. På så sätt skapades en nära nog förträngd form av svart anti-hjälte som skarpt kontrasterade mot det ”vita” cowboyidealet

Den mest ökända av dessa svarta renegater var den blott 18-år gamla negern Rufus Buck, vars band av svarta och mulatter, The Rufus Buck Gang, satte skräck i Arkansas och Oklahoma mellan 1895-1896 genom en serie synnerligen morbida mord- och våldtäktsturnéer. Även om detta gäng av våldsfixerade ligister saknade regelrätta mål med det urskillningslösa mördandet är det ändå talande att Rufus Buck hoppades att deras aktioner skulle få regionens indianer att resa sig mot de vita förtryckarna.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att också etniciteten och ursprunget hos vita cowboys har varit under lupp bland amerikanska historiker. Detta ter sig mycket intressant då många cowboys, likt de f.d. slavarna, mer eller mindre tvingades att bli boskapsuppfödare i den oregerliga västern i sin suktan efter en egen jordplätt och ekonomisk självständighet. Givetvis var många av dessa nyanlända och utfattiga immigranter från Europa. Det är därför kanske inte så underligt att historiker kommit fram till att oproportionerligt många amerikanska cowboys efter år 1850 i själva verket var polacker och tyskar.

Det enda efterlämnade fotografiet på ”The Rufus Buck Gang”. Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Rökförbud på 1600-talet; Jakob I:s tobaksantagonism

Häxjakt på rökare är ingenting som endast kännetecknar vår egen tid. Argumenten mot att bruka tobak genom att röka den – att sniffa tobak i form av snus har alltid varit mer accepterat – har genom historien varit många och av varierande art. Hälsoaspekten underströks tidigt men också religiösa såväl som xenofobiska skäl har lyfts fram i debatten.

Bruket att röka tobak hämtade man som bekant från Amerikas indianer vilka använde tobaken vid diverse ceremonier och för njutningens skull. Rodriguez de Jerez som var med på Columbus resa 1492 blev under sin vistelse i den nya världen tobaksberoende. De Jerez skulle bittert ångra att han lagt sig till med den här vanan, väl hemma i Spanien förfärades människor när de upptäckte att det kom rök ur både hans näsa och mun. Den spanska inkvisitionen grep den nyblivna rökaren och skulle brutalt vänja honom av med ovanan. Han fängslades i åratal med motiveringen att endast djävulen kunde ge en människa kraften att andas rök.

Hur mycket den Spanska inkvisitionen än hatade rökare så var det i princip omöjligt att stoppa tobaksplantans utbredning när den väl slagit rot bland massorna varför man med tiden gav efter, även om man ansåg att bruket gränsade till trolldom. Detta hindrade dock inte prästerskapet från att lägga till med att supa tobak som man sa; 1588 kom därför det första formella förbudet som gällde både rökning och luktsnus. Ett kyrkligt dekret utfärdades detta år i Lima vilket förbjöd klerkerna att bruka någon form av tobak före mässan.

Jakob I av England (1566 – 1625) var en rökhatare av formidabla mått. År 1604 lät han författa A Counterblaste to Tabacco i vilken han i kraftfulla ordalag fördömde rökning och tog till hela sin arsenal av xenofobiska argument. Inte minst menade han att det var syndfullt att lägga sig till med en vana som härstammade från barbariska indianer och hävdade bestämt att man blev mindre civiliserad av att bruka mindre utvecklade folks vanor, inte minst i Guds ögon. Jakob skrev:

“I say abase our selves so farre, as to imitate these beastly Indians, slaves to the Spaniards, refuse to the world, and as yet aliens from the holy Covenant of God? Why doe we not as well imitate them in walking naked as they doe? in preferring glasses, feathers, and such toyes, to golde and precious stones, as they do? yea why do we not denie God and adore the Devill, as they doe?”

Förutom att klanka ned på indianer och deras vanor lyfte den rökhatande kungen även fram hur äckligt han tyckte att det luktade, att i familjer som plågades av att mannen rökte tvingades även frun i huset  ta upp den vidriga vanan om hon inte ville leva i det helvete som en ickerökare upplever i en bolmares närvaro. Jakob bestämde sig för att göra slut på bruket och införde en tobaksskatt som motsvarade en höjning på 4000 %. Hädanefter skulle tre skålpund gå lös på hela £ 1, vilket får dagens cigarettpris att likna rena rama skämtet. Prishöjningen stoppade till Jakobs förtret emellertid inte tobakens segertåg över England och Europa.

En av de tidigaste kända bilderna på en rökande europé

Människorasernas urberg; om Gobineaus tankevärld

Joseph Arthur de Gobineau (1816 – 1882) var en bitter fransk diplomat som inte levde i samklang med sin tid, denna bitterhet odlades och närdes av hans egna konservativa föreställningar om härkomstens och bördens betydelse för människornas samhällställning. Själv räknade han sina anor till Bordeauxs medeltida feodalherrar och hyste romantiska föreställningar om feodalismen och herrens rätt att dominera över landets invånare. Det feodala styrelseskicket – l´ancien régime som delvis levde kvar i Frankrike fram till revolutionen – var enligt Gobineau att föredra framför de kejsardömen och republiker som Frankrike under 1800-talet växlade mellan.

I sitt historiefilosofiska verk Essän om människorasernas ojämlikhet (1854) spydde den franske diplomaten ur sig hela sin uppfattning om nationernas uppkomst och människorasernas olika egenskaper. När det kom till nationerna menade Gobineau att dessa i samtliga fall hade formats genom att ett erövrande folk trängt in i ett land och behärskat de infödda. I Frankrikes fall härstammade feodaladeln från de germanska frankerna och folket från de erövrade gallerna. I en vikingaroman – som Gobineau författade i Stockholm – placerade han sig själv hos ”härskarfolket” genom påstått släktskap med ytterligare erövrare: vikingarna.

Emellertid togs stora delar av den franske diplomatens verk inte på allvar av mer seriösa historiker, framförallt ifrågasattes hans filologiska teser men också hans obskyra tankar om hur människorna en gång i tiden hade spridits över jorden var föremål för diskussion och kritik. Att människan hade sitt ursprung i Afrika var självfallet otänkbart, människans ursprung skulle sökas i bergen av alla platser. Gobineau hävdade att alla mänskoraser härstammade från var sitt ”urberg” där de utvecklats och fått vissa rastypiska egenskaper. De vita skulle härstamma från Kaukasus, gula från Altaj i Sibirien och de svarta från Atlas i Nordafrika. Från dessa berg ska de senare ha vandrat och tagit jorden i besittning.

Inkonsekvensen i Gobineaus tankevärld var ohämmad och det förefaller som om han inte ens försökte hålla samman sin teori. Å ena sidan hävdade han att de gula asiaterna härstammade från en bergskedja i Sibirien men påstod samtidigt att mongolerna hade sitt urhem i Amerika och därifrån spridit sig till Asien. De amerikanska indiankulturerna skulle ha uppstått genom en sammanblandning med vikingar från Skandinavien, dock skulle de senares inflytande i Amerika inte varit särskilt livskraftigt vilket förklarar varför den senare spanska och anglosaxiska erövringen av Nord- och Sydamerika varit enkel att genomföra.

Märkligt nog sökte Gobineau leda sin rasteori i bevis med hjälp av en spirande feminism. Han hävdade att typiskt i ariska kulturer var att kvinnan var likställd med mannen, man kunde helt enkelt mäta hur mycket ”vitt” som fanns hos ett folk genom att titta på graden av jämlikhet mellan könen: ”kvinnans makt i samhället är ett av de säkraste tecknen på förekomsten av ariska element” står att läsa i Essän om människorasernas ojämlikhet, vilket får uppfattas som ett pikant resonemang om man betänker kvinnans ställning i de Väst- och Nordeuropeiska samhällena vid tiden för verkets tillkomst år 1854.

Vita huset i lågor; Storbritanniens revansch år 1814

I juni år 1812 förklarade president James Madison (1809-1817) Storbritannien krig. De skenbara orsakerna bakom krigsförklaringen var britternas blockering av europeiska hamnar, deras komprometterande belägenhet att överrumpla och genomsöka amerikanska handelsfartyg, samt deras framgångsrika försök att beväpna de nordamerikanska stäppindianerna med moderna skjutvapen.

I verkligheten var detta blott ursäkter som Madisons regering begagnade sig av för att uppnå storpolitiska ändamål. Den primära anledningen till Förenta Staternas krigsförklaring var istället drömmen om att erövra det brittiska Kanada och skapa en amerikansk federation som sträckte sig från mexikanska golfen till Nordpolen. Tillfället syntes utmärkt då britterna var fullt upptagna med att bekämpa Napoleon på den europeiska kontinenten och bara hade oprövade reservtrupper förlagda i Nordamerika.

Trots Madisons storsvullna förmaningar och de brittiska armékårernas prekära läge blev kriget till en början en stor besvikelse för amerikanarna. De tre arméer som marscherade mot brittiska Kanada blev tämligen enkelt nedhuggna av indianer som föredrog brittiskt beskydd framför förödande amerikansk expansionism. De kontingenter som faktiskt lyckades ta sig in i Kanada blev snabbt utkörda och redan i augusti 1812 hade britterna erövrat Detroit. Kriget skulle därefter i huvudsak utspela sig på den amerikanska skådeplatsen.

Efter slaget vid Bladensburg den 24 augusti 1814 lyckades en brittisk styrka på cirka 2 500 man under befäl av general Robert Ross inta den amerikanska huvudstaden. Under ouppklarade omständigheter satte britterna igång att eldhärja Washington, och stora delar av den unga nationens hjärta, Vita Huset, brändes ned till grunden. Rökpelaren från den pyrande nationalsymbolen ska ha kunnat åses så långt bort som i Baltimore.

Skövlingen av Washington fick ingen avgörande effekt på krigets utveckling men opinionen i Storbritannien vände sig i raseri mot den barbariska bränningen av Vita Huset. Kriget avslutades i december samma år på basis av status quo genom fredfördraget i belgiska Gent.

För amerikanarna har kriget traditionellt tolkats som ett andra frihetskrig där de modiga före detta kolonisterna slutligen lyckades kasta av sig det brittiska oket. Att amerikanarna dessutom lyckades förinta flera fientligt inställda indianska stamsamhällen under krigets gång skulle med tiden visa sig vara av stor vikt då detta föranledde amerikanska kolonister att i oanade proportioner vallfärda västerut över ursprungsbefolkningens lik. Eldhärjningen av Vita Huset, vars symboliska aspekter stundtals varit suggestiva, har dock medvetet förträngts på senare år i kölvattnet av 11 september 2001 då man önskat framställa Al-Qaidas brutala förstörelse av ett amerikanskt landmärke som ett unikt fenomen i den unga nationens historia.

Skövlingen av Washington år 1814 med det brinnande Vita Huset i bakgrunden

Dödens berg; Potosi och Spaniens hänsynslösa rovjakt på silver

Numera är Potosi, strategiskt belägen på över 4000 meters höjd i anslutning till det sägenomspunna berget Cerro de Potosi, en slumrande medelstor boliviansk stad vars tragiska och händelserika historia mer eller mindre glömts bort. Annat var det i början på 1600-talet då staden, med sina knappa 200 000 invånare, var en av de största och mest välbärgade i världen.

Anledningen till detta var stadens obestridliga nav: Cerro de Potosi, också kallat Cerro Rico (det rika berget). Redan under Inkaimperiets guldålder kände man till att Cerro de Potosi innehöll rent sagolika mängder åtråvärt silver, och naturligtvis var detta rykte något som de rovgiriga spanska conquisadorerna anförda av Francisco Pizzaro snappade upp under deras erövringståg 1533.

Den nya kolonialmakten slösade lite tid: 1544 anlades staden Potosi och genast började man, med de förslavade inkaindianerna som motvillig arbetskraft, att idka gruvbrytning. Skatterna som det gryende kolonialimperiet skulle komma att forsla hem från Cerro de Potosi under de närmaste århundradena var milt uttryckt fabulösa. Det beräknas att Potosis gruvor totalt sett försedde Spanien med ofantliga 62　000 ton silver.

Silvret i Cerro de Potosi var således inte bara den i särklass viktigaste grundbulten i den spanska ekonomin under imperiets storhetstid under 1500-talet, utan bidrog också indirekt till den inflationsspiral på ädelmetaller som förebådade dess stundande politiska och ekonomiska kräftgång. Silvret från Cerro de Potosi flödade från det skuldtyngda Spanien till dess många borgenärer i Central- och Västeuropa, och mycket av det europeiska silver som numera återfinns i Kina, vilket engelsmännen använde för att tillskansa sig sitt eftertraktade te, härstammar från Potosi.

Det krävdes emellertid att de begärliga rikedomarna bärgades hem till Europa över den indianska ursprungsbefolkningens sargade lik. Dessa tvingades arbeta under omänskliga förhållanden i de dödsbringande gruvorna utan någon som helst skydd mot alla de faror arbetet innebar. Resultatet blev givetvis att indianerna dog som flugor. Spanjorerna, sin vana trogen, hävdade att ursprungsbefolkningen var inkapabelt till att utföra manuellt arbete och lyckades i början av 1600-talet få den skuldsatta spanska kronan till att sanktionera en årlig import av 2000 afrikanska slavarbetare, vilka designerades att överta eller dela inkaättlingarnas börda.

Eftersom de mulåsnor som spanjorerna använde för att pumpa vatten och forsla silver i regel hade den irriterande ovanan att dö av utmattning inom loppet av någon månad, ersatte man helt sonika dessa med svarta slavarbetare. Överlag överlevde en gruvarbetare knappt ett år i Cerro de Potosis dammiga inferno, och till de vanligaste dödsorsakerna hörde lungsjukdomar och kvicksilverförgiftning. Historiker har länge tvistat om hur många liv som Cerro de Potosi skördat under sin tragiska historia som Spaniens skattkammare, och även om man är långtifrån enig på den punkten uppskattar vissa att upp till 8 miljoner afrikaner och indianer fick sätta livet till i gruvorna.

Under 1700-talet började Cerro de Potosis ymniga silverådrar att sina och staden avbefolkades snabbt. Gruvbrytningen har dock fortsatt i samma skala som tidigare men numera är det tenn, ”den bolivianska förbannelsen”, som hämtas upp ur bergets innandöme snarare än silver.

Potosi under glansdagarna på 1500-talet