Konsten att böja knä inför överhögheten: Vett och etikett i Qingdynastins Kina

Det kinesiska hovets komplicerade och obskuranta etikettsregler, ritualer och ceremoniell i slutet av 1800-talet saknar sin jämbördighet. Den förhärskande ideologin, genomsyrad av arkaiska konfucianska teser och trossatser, gjorde gällande att ”Draktronen” endast kunde beträdas av den rättmätige kejsaren, ”Himmelens son”, som hade gudagiven despotisk makt att styra efter välbehag genom att ha erhållit ”himmelens mandat”.

Vördnaden för kejsaren, eller dennes ställföreträdare, tog sig uttryck i att omgivningen, oavsett rang, var påbjudna att stå på knä i dennes närvaro. Etter värre, ur europeisk synvinkel, var att diplomatiska sändebud förväntades göra kow-tow (att buga nio gånger och röra pannan vid golvet tre gånger) inför åsynen av ”draktronens” representant. Få européer fann sig i denna sedvänja; vilken dels sågs som gravt förödmjukande, dels omöjligt att genomföra eftersom handlingen, implicit, skulle innebära att det diplomatiska sändebudet gjorde sig skyldig till majestätsbrott (genom att visa den främmande despoten större hedersbetygelser än den egna regenten).

Kravet på att omgivningen skulle falla på knä inför kejsaren/kejsarinnan blev med tiden allt mer besvärande och nådde sin bristningsgräns under änkekejsarinnan Cixis långa regering (med vissa avbrott: 1861-1908). Varhelst änkekejsarinnan vistades i den Förbjudna Staden föll ämbetsmän och eunucker, oavsett väderlek, ned på knä.

Att detta var en outhärdlig plåga påvisas inte minst av att hovets eunucker hade för vana att sy in knäskydd i sina byxor; i annat fall blev det allt för plågsamt att ständigt, och även i hög ålder, förväntas att falla ned på knä. Inte undra på att många eunucker pensionerades i förtid till följd av artros i knäna.

Änkekejsarinnan själv, som sökte modernisering och omgav sig av européer, var insatt i problemet, men gjorde endast tafatta försök till att förändra hovetiketten. Vid ett tillfälle fann hon att en ämbetsman som knäböjde inför hennes bärstol under en osedvanligt regnig dag droppade regnvatten färgat i rött och grönt; det visade sig att personen ifråga varit för fattig för att inköpa en formell rock och därför burit en målad version av papper: Cixi var bekymrad.

Kow-tow

I takt med att Kinas moderniseringsprocess framskred i allt högre tempo under slutet av 1800-talet och kontakten med de ”vita djävlarna”, européerna, blev tätare såg sig Cixi tvungen att göra vissa förändringar i den gamla sedvänjan. Anledningen var att många högättade ämbetsmän fann det nedvärderade att kräla på knäna framför kejsarinnan medan deras socialt, kulturellt (och inte minst eugeniskt) underlägsna kollegor från Europa kunde stå upp rakryggade i hennes närvaro. Under visst knotande fann sig den traditionsbundna kejsarinnan föranledd att med tiden också låta socialt och politiskt framstående kineser undandra sig det formella knäandet inför överhögheten, givet att en europé var närvarande.

Kravet på att omgivningen alltid skulle stå på knä i hennes närhet ledde inte sällan till rent absurda komplikationer som motverkade den allsmäktiga regentens egna intressen. Cixi, som var nyfiken på alla västerländska nymodigheter, närde en otyglad lust att prova på tidens fortskaffningsmedel framför andra, och själva sinnebilden för modernisering, automobilen (hon hade med tidigare med förtjusning provat på tåg, ångbåt och trehjuling). I början av 1900-talet fick så Cixi i gåva från den skenheliga generalen Yuan Shikai (1859-1916), sedermera den kinesiska republikens grundare, en luxuös bil lackerad i kejserligt gult med vackra drakmotiv. Emellertid fanns det med bilen ett oupplösligt problem: chauffören kunde omöjligen stå på knä samtidigt som han rattade fordonet. Följden blev att Cixi, tros sin påfallande nyfikenhet, aldrig vågade att prova på en åktur i den omsusade presenten.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.