Trafik(n)ostalgi i Öst; historien om Herr Ampelmann

Knappt hade muren fallit och transitionen mot en demokratisk marknadsekonomi påbörjats förrän Europas post-kommunistiska stater började uppvisa en frapperande nostalgi för det förflutna. Värst var situationen i det forna Östtyskland där fenomenet till och med tilldelades ett eget namn: Ostalgi. Ostalgin kunde dels ta sig strukturella uttryck, såsom den äldre generationens längtan till en tid då saker och ting föreföll enklare och vardagsekonomin definitivt var tryggad (än idag anser 17 % av östtyskarna att livet tedde sig betydligt bättre i DDR:s vagga). Vanligare var dock att ostalgin fokuserades på kommunistisk paraphernalia, d.v.s. symboler och föremål förknippade med DDR. Vad östtyska ostalgiker vurmade för mer än något annat var dock inte trabanter, KONSUM, etenitplattor eller blyfärgade tapeter, utan en anspråkslös och beskedlig herre klädd i hatt som gick under namnet Ampelmann.

I kölvattnet av den tyska återföreningen år 1990 beslutade den tyska regeringen att samtliga trafikljus i det forna DDR skulle moderniseras och 1994 inleddes arbetet med den stora trafikreformen som syftade till att homogenisera trafiken i de båda landsändarna. Till politikernas stora konsternation protesterade östtyskarna högljutt och krävde att västtyskarna skulle hålla sina smutsiga labbar borta från deras trafikljus.

Varför denna aversion? Till saken hör att DDR:s trafikljus var unika. Istället för vår egen Herr Gårman visade östtyska trafikjus en korpulent herre i cylinderhatt som populärt kallades Herr Ampelmann. Herr Ampelmann uppfanns i slutet av 1950-talet i Berlin av en östtysk trafikpsykolog vid namn Karl Pegalu (1927-2009) då hans forskning visade att fotgängare skulle reagera snabbare på den fetlagda Ampelmann än den livlösa Herr Gårman. 1961 infördes trafikljusen med Ampelmann i hela DDR. Succén lät inte vänta på sig. Inom kort blev Herr Ampelmann uppskattad animerad film och östtyska skolbarn fick på ett tidigt stadium lära sig trafikvett från densamme i överpedagogiska serieböcker.

Östtyska trafikljus föreställande Herr Ampelmann

När de förhatliga grannarna i väst försökte eliminera Ampelmann gick östtyskarna man ur huse för att protestera mot ”koloniseringen” av deras trafikljus. Motståndsrörelsen kallade sig ”Vi är folket” och inom organisationen bildades en radikal gren som gavs benämningen ”Kommittén för bevarandet av Ampelmann”. Protesterna utmynnade i ett veritabelt krig som utspelade sig på tidningsuppslag och i TV-nyheter, och inom kort började Västtysklands större medier att öppet sympatisera med Ampelmann och de östtyska demonstranterna.

På den andra sidan stod Västtysklands feminister överst på barrikaderna. Feministerna såg med virulent antipati på den i deras ögon manschauvinistiska och hattbeprydda Herr Ampelmann och argumenterade emfatiskt för att den androgyna Herr Gårman torde utgöra en bättre och mer inkluderande symbol för det förenade Tyskland. 1997 stod det emellertid klart, feministernas kollektiva bemödande till trots, att den östtyska sidan vunnit kampen om folkopinionen och att Herr Ampelmann skulle återinträda i det urbana landskapet. Sedan dess har även vissa västtyska städer antagit DDR:s gamla hjälte som vägledande symbol på de egna trafikljusen.

Lurik rekommenderar: Svetlana Boyd. The future of nostalgia. Basic Books 2001.

Ampelmann har förvandlats från en pedagogisk kommunistisk symbol till massproducerad kapitalistisk kitsch